Ytfuktmätare, ytfuktindikator eller ytmätare säljs idag i järnaffärerna. Men vad mäter denna mätare egentligen och vad kan man använda den till?

Med en ytfuktmätare samlar man in jämförelsevärden – mätare visar inte fuktmängden i konstruktionen. Mätaren reagerar och mäter hur bra materialet leder ström (strömledningsförmåga). Mätaren visar alltså inte i något skede hur mycket fukt det finns i konstruktionen och man kan alltså inte använda den för att t.ex. avgöra om man kan ytbelägga ett material. Ytmätaren används vid ytfuktskartläggningar, där man vill veta t.ex. områden där underlagets strömledningsförmåga avviker från det normala, och på basis av dessa mätningar kan man bedöma, på vilka områden det behövs noggrannare mätningar. Ytmätning är den enda mätmetoden som ej förstör ytmaterialen.

Mätning av den relativa fuktigheten är i många fall den bästa mätmetoden. Med den mätningen kan vi mäta i t.ex. isoleringsskikt, under limmade ytmaterial eller inne i betongen, den relativa fuktigheten i konstruktionens porer. Och eftersom vi mäter fukten, så finns det gränsvärden till dessa mätningar.

Fuktkvoten (viktprocent) i trämaterial kan mätas med en elektrodmätare. Mätningsområdet välj på basis av material och träslag. Möjliga impregneringsmedel eller träets saltinnehåll kan påverka mätresultatet.

Noggranna mätmetoder är provbits-, borrhåls- och snittmätningsmetoden samt fuktkvotens bestämning genom uttorkning-vägnings-metoden. Andra metoder är riktgivande. Valet av mätmetod är ett mycket kritiskt val. Med fel mätningsmetod kan man få fel resultat, som man på basis av kan göra felaktiga slutsatser. Ett av de vanligaste felen är att använda en ytmätare för mätning inför ytbeläggning, dvs att bedöma på basis av en ytmätning när ett material är tillräckligt torrt.